Utanför

Lördagskväll. Jag går längs Sankt Eriksgatan. Öde upplysta affärslokaler, i skugga övergivna kontor, och så krogarna: i varmt gult sken pratar människor med varandra. Skrattar och dricker öl.

Jag tycker om att befinna mig ute och se in i upplysta rum. Särskilt när de upplysta rummen är människors hem. Men då törs jag bara snegla lite medan jag skyndar förbi – jag vill ju inte bli klassad som fönstertittare. När jag var liten kunde jag titta ohämmat, i alla fall in i mitt eget dockskåp . Jag släckte lamporna i mitt rum, satte fast framväggen på dockskåpet så att det blev som ett riktigt hus med fyra väggar och så ställde jag mig och spionerade på dockorna genom deras fönster. Därinne var det samma varma gula sken som det var inne på krogarna ikväll.

Livet på andra sidan av ett fönster är retuscherat. Det finns inga sorger där. Det är det enkla, rena livet. Hushållsbestyr, tv-tittande, samtal vid köksbordet, en glad helgkväll med vännerna. Det är vackert på ett sätt som vi inte uppfattar när vi själva är mitt i det. För då ser vi alla skavanker som den utanför inte ser.

Tänk om det är den utanför som har den sannare bilden.