Siesta

Jag vaknade i gryningen. Himlen var blekgul, gräset frostnupet. En dimma svävade över skog och vägar. Luften var kall och klar och ren att andas.

I skymningen förlorade träden sina nyanser, avtecknade sig höga och allvarliga mot en glasartad himmel.

Skarven mellan dag och natt: dygnets förtrollade timmar.

Mitt på dagen ingenting. En blå, blå himmel. Omgivningarna genomlysta, uppenbarade, berövade sina hemligheter. Jag borde ta siesta under dessa dygnets tråkigaste timmar, så att jag istället kunde vara vaken på natten.

Natten är fantasins tid, då är det lättare än annars att skapa berättelser. Kanske för att hjärnan förväntar sig att drömma då. När jag var yngre skrev jag ofta om natten. Sen fick jag för mig att det var viktigt att inte gå och lägga sig för sent. Att jag behövde nattsömnen. Inte förrän nu slår det mig att jag kan ta siesta.