Enfant terrible

Jag har länge haft självbilden att jag är hjälpsam, duktig och snäll. Det är inte min sanna natur. När jag var liten dödade jag myror. Hundratals myror. Dödade dem och njöt av det. Jag var ett enfant terrible med blonda lockar. Mitt änglahår vann alla tanters hjärtan. De anade inte att min själ var svart och mina trinda barnahänder alltid redo att döda de kryp som kom i min väg. Ibland tog jag en myra från en stack och lade i en annan, väl medveten om att inkräktaren omedelbart skulle dödas. Vid andra tillfällen sammanförde jag två myror från olika samhällen och iakttog med spänning när de inledde sin brottningsmatch. Det var ett slags gladiatorspel i miniatyr där jag var den enda åskådaren.

Jag hade även kannibalistiska fantasier och njöt av tanken på att bli uppäten. Därför utspelade sig min favoritlek i ett spindelnät, där jag var flugan och någon av mina dagiskompisar spindeln som kommit för att sluka mig. I en annan lek ville jag att min kompis gosseisbjörn åt upp min gossevalross. Min kompis protesterade och sa att hennes isbjörn inte var sån, att han var snäll. Men jag lyckades övertala henne. Och jag vet inte om hon någonsin förlät mig för att jag gjorde ett vilddjur av hennes mjuke vän.

Sen blev jag äldre och allt präktigare. Min blodtörst rann av mig. Jag slutade döda för nöjes skull. Fick med tiden även svårt att försvara mig mot mina angripare. Och numera övermannas jag av dåligt samvete varje gång jag dödar en mygga. Det skär i mig när jag känner det lilla huvudet krossas mellan mina handflator. Endast fästingar kan jag fortfarande döda utan medkänsla.

Min systerson talar, inspirerad av Jung, om vikten av att erkänna sin skuggsida. Och jag inser att jag har förträngt min. Genom att inte omfamna den där grymma varelsen som en gång var jag, har jag strypt något inom mig och blivit ofullständig. Mitt perfekta jag är en konstruktion och inte något att sträva efter. Det är dags nu, att släppa idén om min egen förträfflighet.