En oförglömlig vecka

Den senaste veckan har jag haft en extra tät förbindelse med det förflutna. Jag har gläntat på luckor som varit stängda i åratal, och påmints om detaljer som jag inte tänkt på förut. Jag tror att det är kopplat till att jag har skrivit mer regelbundet än jag brukar. Skrivandet har aktiverat en mottaglighet i mig för allt som nånsin varit.

Juli 1989. Jag var nio år. Mamma och jag var på Gotland. Bara hon och jag i ett sommarhus som tillhör min moster och hennes familj. I mammas dagbok läser jag hennes beskrivning av den där veckan, och mina minnen flätas samman med hennes ord. De där medelhavsheta dagarna när vi cyklade till Sigvalde träsk med citronläskpauser på vägen. Jag såg en fet, svart huggorm i ett dike, den största jag nånsin sett. Eller var det en gummislang förklädd till orm? Mamma och jag var vid sjön i timmar, hon sa att den var fyrtio meter djup vilket skrämde mig eftersom jag inte var särskilt bra på att simma. Svalkade satte vi oss på våra cyklar igen och återvände en och en halv timme senare till huset lika genomvarma som när vi for.

Ibland lekte jag med grannbarnen. Vi bildade ett tåg som tuffade fram genom deras hus. Och vi åkte tillsammans med min mamma och deras pappa till Sandviken, men det minns jag inte alls.

Mamma och jag promenerade längs blomsterstigen och till kalkbrottet med alla små grodor. Om kvällarna läste hon högt ur Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen.

”En oförglömlig vecka” skriver mamma i dagboken. Och i mitt minne har den ett särskilt skimmer över sig. För en utomstående kanske den inte verkar så märkvärdig, men jag tänker att det kan ha varit den finaste veckan av alla vi hade tillsammans min mamma och jag.