I sakta mak

Jag och T var på lägenhetsvisning idag. Vi tog oss dit per cykel. När jag kämpade uppför den långa backen mellan Liljeholmen och Årstaberg och ideligen blev omcyklad inte bara av män på sportcyklar med enorma ådriga vader, utan även av en och annan tant på en gammal rostig sak, med max tre växlar, så undrade jag över hur det kan komma sig att jag är så mycket långsammare än alla andra, inte bara vad gäller cykling utan också simning. Överhuvudtaget så tycker jag inte om att färdas snabbt, nu verkar det inte heller vara fysiskt möjligt för mig, men även om det vore det, så vill jag ta in det som händer omkring mig och det hinner jag inte om hastigheten är för hög.  Samtidigt känner jag att jag är i god fysisk form, uthålligheten är det inget fel på. Jag tänkte: Jag är inte gjord för att gå snabbt, utan för att gå långt. Och jag tänkte vidare: Kanske det gäller på ett metaforiskt plan också, det kanske inte bara handlar om mitt sätt att förflytta mig utan även om mitt liv i stort och min förmåga att förverkliga mina drömmar. Stärkt av dessa tankar trampade jag vidare i det sakta mak som jag föredrar och med förnyat hopp om framtiden.