I skogen

Det finns en skog som jag vandrat i så länge jag kan minnas. Jag borde känna varje träd och varje sten. Jag borde inte kunna gå vilse i den skogen. Ändå är den varje gång ny för mig. Jag vandrar på stigar som jag aldrig tycker mig ha sett förut och när jag kommer till en välbekant plats vet jag inte hur den är placerad i förhållande till stugan som är min utgångspunkt.

Jag är aldrig rädd i den skogen, det är min skog och förr eller senare hittar jag alltid tillbaka.

De senaste månaderna har inledningen av Dante Alighieris Den gudomliga komedin ofta kommit för mig: ”Till mitten hunnen på vår levnads vandring hade jag i en dunkel skog gått vilse och irrat bort mig från den rätta vägen” (övers. Ingvar Björkeson).  Jag har gråtit och undrat hur jag någonsin ska komma tillrätta igen. Idag känns livet åter som mitt och även om jag ännu inte har hittat den rätta vägen, så vet jag kommer att göra det. Och jag tror inte ens att jag behöver gå genom helvetet.