Kyla

Jag väntar på brittsommaren, den skulle komma idag. Istället en mjölkvit himmel och vissna löv som virvlar i blåsten. Det ser inte alls ut att vara varmt. Jag fryser inne och antar att det är värre ute.

Min väderbesvikelse påminner mig om alla de där utekvällarna som aldrig blev så roliga som jag föreställt mig innan. Bäst var alltid förberedelserna. Välja kläder, sminka mig, kanske ett glas vin hemma hos en vän. Ute sedan, bland alla skrattande människor och sökande blickar, längtade jag hem, till den där boken jag aldrig hann läsa.

När jag bodde i Warszawa var det inte så. På innergårdarna låg de oftast, de charmiga lokalerna med till synes slumpvis utplacerad inredning. I en rivningsfastighet ägnade sig unga konstnärer åt sitt skapande om dagarna och om nätterna var det en plats för fest och lek. Där dansade vi ohämmat vid en enkel bandspelare som någon ställt på golvet. Staden lockade fram min lättsinniga sida, den som alltid har det roligast om natten.

Stockholm, min hemstad, är en mycket vacker stad, en av de vackraste på jorden. Kanske det är problemet. Den svala, vackra ytan saknar sprickor där det spontana och potentiellt omstörtande kan sippra ut. På Bellmans tid, när människor inte tvättade sig, dog som flugor och slängde ut sin smuts i de trånga gränderna, då kunde stockholmarna festa, i alla fall om man får tro de berömda epistlarna.