Minnet av mamma

I samma stund som mamma dog så lösgjorde hon sig från sin ålder. Hon blev evigt ung och temperamentsfull, som hon var långt innan alla sjukdomar. Som hon var när jag brukade lägga mig på hennes mage om morgonen och låtsas att jag var en bebis. När hon fäste upp mitt hår i kringlor med röda sidenband eller grälade på min syster för att hon inte städade sitt rum. Genom hennes egna berättelser och andras ord föreställer jag mig henne som hon var innan jag föddes. Den lilla med ”gott gry” som nästan dog vid födseln och redan hade en sådan hunger på livet att hon sparkade på kuvösens väggar tills hon fick små sår på hälarna. Den unga, energiska som sydde sina egna kläder, rökte illegala substanser och spelade Mah-Jong om kvällarna. Hon som korsade gränsen till Senegal illegalt när hon nekats inresa till landet. Hon som flyttade med min pappa och min syster till ett kollektiv i Jämtland där de hade höns och getter.

Under många år gled jag ifrån henne. Blev irriterad vad hon än sa. Skyllde avståndet som uppstått mellan oss på henne. Först när hon var dödssjuk kom jag henne riktigt nära igen. Strök hennes kaninpälsmjuka hår tills det föll av och kom tillbaka i en strävare variant som föll av det med. I nio månader väntade hon på döden. Och medan hennes kropp bröts ner öppnade hon sig alltmer mot livet.

Det har gått över ett år sedan hon dog. Genom hennes anteckningar får jag syn på henne vid olika tidpunkter i livet. I mina tankar är hon i ena stunden sjuttio, i nästa tjugotvå, hon är alla sina åldrar, och ingen. Den levande kan inte trotsa åldrandet, det kan den döda.